Kostnader

Jag har räknat ut att Smokey kostar mig 4700 kr i månaden i fasta kostnader. Fasta. Sedan kommer det ju alltid till lite extra i utrustning, träning och så.

Det här betyder att om jag ska kunna ha kvar henne i höst med hjälp av medryttare som tar 4 dagar i veckan samt 3 helger i månaden (!), samt tar åtaganden i stallet så behöver denna person betala ungefär 3000 kr i månaden för att vi ska klara det. Det känns inte direkt bra. Och det känns framför allt inte realistiskt.

Jag gråter snart.

Hur det är

Jag har inte skrivit på länge eftersom det inte funnits så mycket att skriva om. Det råder fortfarande arktisk kyla och ute snöar det även idag.

Smokey mår bra, men blir inte riden så mycket som hon ska. Jag hinner inte. Ont om tid är det väldigt gott om just nu och värre lär det bli.

Det där med tiden är ett stort problem. Ett väldigt stort problem som kan komma att få oönskade konsekvenser. Högst oönskade.

Till hösten ska jag börja plugga och måste samtidigt jobba eftersom studierna inte är studiemedelsberättigade. Redan nu är tiden knapp och jag spenderar alldeles för mycket tid ifrån familjen i och med att jag både jobbar och har häst. Till hösten kommer det att bli katastrofalt.

Det här är fakta:
Jag kommer att vara i skolan mellan 8-16 måndag till fredag.
Alva ska lämnas och hämtas på dagis.
Jag ska jobba två kvällar i veckan samt varannan helg för att inte förlora för mycket inkomst.
Jag kommer ändå att gå ner ca 5000 kr i månadslön.
Räntorna kommer med all säkerhet att höjas vilket innebär ökade boendekostnader.
Martin ska "Lica" till hösten vilket innebär mer jobb för honom.

Att få ihop den här ekvationen utan häst är svår. Med häst är det omöjligt. Vi håller därför på att gå igenom olika alternativ för hur vi ska lösa det. Vi har vänt och vridit på det hela tills vi blivit helt snurriga och de enda vi kommer fram till är detta:

Jag säljer hästen medan hon står hos Patricia. Det är det mest ekonomiska.
Jag säljer hästen i slutet av sommaren. Jag får då spendera några månader extra med henne.
Jag hyr ut hästen på foder från augusti/september till maj/juni nästa år.
Jag skaffar en medryttare som kan ta hästen 4-5 dagar i veckan samt kan betala minst hälften av alla kostnader. Medryttaren måste vara vuxen och också kunna ta åtaganden i stallet. Medryttaren måste vara lugn och sansad och fungera bra med hästen.

Detta är det vi kommit fram till. Det är inget roligt något av det. Martin röstar starkt på alternativ 1 eller 2, men stöttar mig även i de andra. Jag röstar på alternativ 4 men undrar hur sjutton jag ska få tag på en sån person? Annars alternativ 3.

Livet är kul nästan jämt...

Om sitsen

Jag sitter åt helskotta snett på hästen. De problem jag och Smokey får ibland beror till största delen på just det. Hon blir förvirrad och förstår inte vad jag menar när jag säger en sak med sitsen och sedan korrigerar henne när hon gör just det jag sagt. Stackars häst.

Nu sitter jag och tänker febrilt på hur jag ska rätta till det. Jag är låst i höfterna och får inte med mig bäckenet i vridningarna. Stretcha? Dessutom är jag för svag i benen så jag kan inte driva ordentligt. Det blir inte bättre av att jag inte har skänklarna i rätt position heller, de är för långt bak.

Suck suck suck.

Lägga ner?

I torsdags när jag red gick saker och ting riktigt bra mot slutet av ridpasset. Riktigt bra. Jag var nöjd med både mig själv och hästen. Hon gick bra och jag red på riktigt.

Idag när jag red gick det mesta åt helvete. Smokey gjorde det hon skulle, problemet var att jag gav henne så många olika signaler så hon blev helt förvirrad. Dessutom sitter jag helt snett på henne och jag är skev i hela kroppen. Jag har ingen koll på mina händer, har ingen drivkraft i benen, ingen timing, ingen känsla, ingenting.

Smokey gick jättefint när Ulrica satt upp och red. När hon fick rätt signaler och hjälper. Det är himla tur att hon ska ner till Patricia i mars, det säger jag bara.

Just nu känner jag bara för att lägga ner allt och lägga mig och dö eller nåt. Jag kan ingenting och jag är ett stort fiasko, så känns det. Det värsta är att jag inte får känna så för det hjälper ju inte. Jag ska tänka possitivt och inte vara så hård mot mig själv och bla bla. Men jag känner att det är att invagga sig själv i vanföreställningar att tycka att man gjort bra ifrån sig och ha en massa förklaringar till varför det gått dåligt när man faktiskt suger. Och det är vad jag gör, jag suger. Är ett hopplöst fall.

Stackars häst. Som sagt, tur att hon ska till Patricia snart. Sen får vi se vad som händer. Jag har ingen lust längre nu. Inget driv. Och det är sorgligt för jag älskar egentligen att ha häst.

Sol, minusgrader och beslut

Solen skiner och det ser så härligt ut när man tittar ut genom fönstret. Nästan som vår. Det vill säga, ända tills man sticker näsan utanför dörren, då tappar i alla fall jag suget för alla utomhusaktiviteter direkt. Det är svinkallt!

Smokey mår bättre och bättre, i alla fall verkar det så. Hennes sena är också på bättringsvägen och det är skönt. Hon har nämligen en enorm energi och livsglädje nu. Hon visar den genom att mer hoppa framåt än att gå och när jag är bestämd mot henne och kräver något skakar hon bara på huvudet och frustar. Sedan springer hon på tvären, studsar och har sig, fast utan att bocka.

Igår lyckades vi nog inte få till mer än kanske tio samlade ordentliga steg under fyrtio minuters ridning, det säger en del.

Nu är hon i alla fall igång så smått igen och snart kan vi göra travövningar också, det lär inte fresta på senan mer än att hoppa fram ändå.

Jag har också fattat ett beslut. Smokey ska få åka till Patricia i månadsskiftet februari/mars. Jag kan inte vidareutbilda henne själv som det är nu och jag har hela tiden press och stress på mig från jobb och familj, vilket gör att jag inte slappnar av ordentligt. Smokey behöver en erfaren ryttares hjälp för att lära sig mer och för att bli lugnare och tryggare själv. Alltså åker hon till Patricia. Det var ett svårt beslut att ta, det kostar ju en hel del och jag kommer att sakna lillhästen enormt när hon är borta, men jag tror det är det bästa för henne.

Fram tills hon åker ska jag dock kämpa på så gott jag kan och hoppas på att det fungerar någorlunda bra. Och så hoppas jag att den här förbannade kylan ger med sig snart! Det börjar bli jobbigt att bära vattendunkar från huset bredvid stallet...

Nu kör vi

Läänge sen. Men jag skyller på att det varit jul, nyår, sjukt barn med sjukhusvistelse och inte minst på att jag flyttat till Sibirien. Det känns i alla fall så, den här kylan kan ta knäcken på den mest inbitna entusiast.

Smokey har vilat sig, delvis mot sin vilja. Hon mådde inte bra innan jul och sen har det varit körigt som sagt, men nu är allt bättre. Hon mår i alla fall bättre, om man bortser från att hon har fått en smäll på senan på vänster bak vill säga. Hon är öm och svullen men inte halt så vi kör lite skrittövningar mest för att komma igång lite igen.

Ulrica red i torsdags och det hade tydligen varit lite rodeo då, Smokey ville inte alls vila längre och visade sin livsglädje och energi med diverse akrobatiska hopp. Jag var då på sjukhuset med Alva så jag slapp bevittna eländet. Igår började jag rida igen och det gick bra. Idag red vi också. Fast om jag ska vara ärlig så red jag bara si så där fem minuter, resten av tiden åkte jag häst.

Vi har börjat rida i ridhuset som ligger bredvid stallet och det är toppen. Idag fick vi sällskap av en annan tjej som också använder det och mitt fokus försvann snabbt och oåterkalleligt. Det slutade med att Ulrica satt upp och hjälpte Smokey tillbaks till koncentration medan jag stod och höll Marion åt henne. Deprimerande. När jag satt upp igen gick det så där, men till slut lyckades jag få till några minuters ridning i alla fall.

Ulrica tjatar på mig om att jag är för hård mot mig själv men för slapp mot hästen. Jag kräver inget av henne, jag låter henne bara lalla runt. Sedan slår jag mig själv för att saker inte lyckas. Hon har rätt, jag gör precis så. Jag är så rädd för att förstöra hästen så jag vågar knappt göra något alls, vilket i förlängningen mycket väl skulle kunna leda till att jag just förstör hästen. Hon får olater och bryr sig inte om att anstränga sig, fastän hon egentligen kan.

Nu måste jag ju ta det lugnt eftersom hon är tjock i ena bakbenet, men visst borde jag kräva mer än jag gör. Jag måste vara mer konsekvent. Mer bestämd. Mitt problem är att jag inte lyckas lämna alla andra tankar utanför stallet som jag borde/måste göra, jag tar med mig dem upp i sadeln tom. Det är ju dömt att misslyckas då, det förstår ju vem som helst.

Det dåliga samvetet finns med mig hela tiden. För Alva, för jobbet, för Martin, för hästen, för ekonomin... Jag vet att jag måste få ha lite egentid då jag bara tänker på mig själv men det måste Martin också få. I nuläget är det inte så mycket bevänt med hans tid... Och Alva har inte bett om att bli född, det var vi som bestämde oss för att "skaffa" barn och då känns det fruktansvärt att lämna det barnet hemma för att åka till ett fritidsintresse när barnet gråter ögonen ur sig och ropar "maaaammaaaa, mammaaaaa" när jag går. Det har hon inte gjort förut, men nu sen hon blev sjuk har det varit så. Och då känner jag mig som den uslaste människan i världen som lämnar mitt sjuka barn för att åka till en häst som kostar pengar och tar tid för mitt eget höga nöjes skull. Och så stressar jag igenom allt i stallet och så blir det paj av alltihop. När jag kommer hem har jag ännu sämre samvete för nu har jag inte bara åkt ifrån mitt barn utan också undlåtit att ta hand om hästen på det sätt jag borde. Helvetes jävla skit, ursäkta uttrycket.

Jag ska i alla fall från och med nu försöka bättra mig och vara mer här och nu i det jag gör oavsett om det är när jag är med Alva eller med hästen. De förtjänar båda min odelade uppmärksamhet när jag är med dem. Och sen får jag försöka att komma över samvetskvalen på något sätt. Men hur fasen gör man det?

Arktisk kyla, snöfall och lösa lekar

Det är runt 15 minusgrader och snö. Härligt med tanke på att det snart är jul, men lite opraktiskt när man har häst. Man förfryser precis hela kroppen på ett litet kick så fort man går utanför dörren och lusten att ge sig ut och rida är inte alltför stor. Dessutom har jag inga broddar så jag kan inte vara ute på vägarna och i paddocken är det stenhårt och totalt vansinnigt att utsätta små hästben för träning i.

Smokey står i sin hage och är uttråkad samtidigt som hon bygger upp en massa överskottsenergi. Då och då frustar hon upprört åt kossorna som fortfarande (!) går lösa utanför hennes hage.

Igår släppte jag henne lös i paddocken i alla fall och lät henne springa av sig lite. Det såg rätt kul ut när hon struttade omkring bäst hon kunde och vågade i snön. Sedan hade vi lösträning och ledarskapsövningar. Jättekul, för Smokey följde efter mig som en liten hund vad jag än gjorde trots att jag inte hade något rep. Hon verkade tycka att det var roligt hon med för hon hoppade och krumbuktade sig samtidigt som hon frustade och hade öronen spetsade framåt. Hela tiden på säkerhetsavstånd (typ 1 ½ meter) från mig och hon hade hela tiden fokus på mig. Så himla kul!